Erika

Jag kan ju börja med att säga att jag älskar att åka buss. Det har jag inte sagt förut och det är dags att det kommer ut. Det är så fruktansvärt härligt att bara sätta sig ner och chilla en halvtimme efter att man stressat i sig frukost, brytit ihop över klädvalet och sen sprungit till stationen. En annan bra sak är att när jag får till det med den där perfekta fönsterplatsen där man slipper luta sig mot gardinen och ändå har fri sikt framåt och kan se allt som händer utanför (för det är oftast väldigt spännande). När man får till det så, så är jag i min bästa funderar position och kommer på mängder av saker jag vill göra och skriva om. Problemet är att jag oftast glömmer det i samma stund som jag hoppar av bussen..

Iallafall. Den här morgonen, som förövrigt var första skolmorgonen efter lovet, skulle jag offra min halv tio sovmorgon för tandläkaren. Så jag gick ofrivilligt upp och hoppade in i duschen. Inte helt oväntat glömde jag tiden och fick även denna morgonen klunka i mig kaffet samtidigt som jag klädde på mig. När jag väl var klar och var redo att ge mig av så kom min kära fader till mig och frågade lite barskt om inte jag skulle vara hos tandläkaren, jag gjorde som de flesta andra tonåringar skulle ha gjort i den situationen och himlade med ögonen och sa med en ganska spydig ton "jo, jag vet, jag är påväg, ska till bussen nu.. daaa'h" och vände på klacken. Men i nacken fick jag slaget "Var inte det halv nio?".. .. .. Hallå, farfar!
Nu var fallet så att klockan vid det tillfället började närma sig tjugo i nio och jag som varit så säker på att det var halv tio jag skulle sätta mig i den där högteknologiska stolen kände mig rätt skamsen när jag insåg att jag inte hade så rätt.

Därför var det inte så konstigt att jag kände mig lite cranky när jag satte mig på bussen en timme senare. Det är då vi kommer till dagens buss-fundering.. Fenomenet musik! Det tog inte lång tid innan jag satt med pirr i magen och kände mig hellycklig med saviours of jazzballet  i lurarna. När jag kom på mig själv med den känslan blev jag aningen förundrad. Fantastiskt och skrämmande vad musik kan göra med en sinnesstämning. Så tänkte jag att det är inte sinnesstämningen som gör musiken utan musiken som gör sinnesstämningen. Alltså, om man är lite ledsen så vill man lyssna på sån musik som gör en ännu mer ledsen och när man är glad sätter man inte igång en kent-låt. Det är ganska uppenbart. Så, varför blir jag glad när jag lyssnar på saviours of jazzballet? Det är ju inte någon särskilt glad låt, inte heller ledsen. Då kom jag och tänka på psykologin och Ivan Pavlov. Han snackade som bekant om inlärning och förknippning osv. Det stämmer ju utomordentligt in på hur man känner olika saker med olika musik. För min del i alla fall. Givetvis är det så att när jag lyssnar på s.o.j. så kan jag inte sluta tänka på hur det var på min första mewkonsert och den låten kom och mitt musikaliska sinne dog flera gånger om. Det betyder att Mew är mitt betingade stimuli. Ja, det var ungefär vad jag ville ha sagt.. 

Tänk om jag lagt lika mycket tid åt skolarbete som jag lägger på denna förbannade datorn. då hade det gått bra! Dagens låt: Couldn’t Care Less – Cardigans 

Puss på det / Erika