Erika

Uttrycket vi ses i Juni är ett uttryck som kommer ifatt mig varje år såhärdags. Det är ett uttryck som beskriver hur jag känner, hur jag vill känna och hur jag kommer känna. Jag är trött, det är jag. Jag har ingen lust att skriva en glad blogg. Frågan är om man inte ska skita i att skriva helt och hållet om man inte är glad. Fast nu skriver jag ändå.

Vi ses i Juni. Juni vet hur jag vill ha det. Juni vet att jag vill att det ska vara varmt, fritt och bekymmerslöst. Jag har aldrig förstått mig på Januari. Innebär det att jag är trångsynt om inte jag ser det vackra i slasket, gråbruna träden, gråbruna snön i vägkanten. Vad är det för vackert med att se lite gräs sticka upp ur snön, desperat längtande efter luft och sol? Efter att kunna sträcka sig precis som det vill utan att 100 kilo frysta regndroppar ska tynga ner det..  Jag skulle nog vilja påstå att jag känner mig som gräs. 

dö/ Erika - lost in the plot

Jamen okej Gud, då har jag en ärlig fråga.. Vad fan vill du? Detta är varför jag tvivlar på din allsmäktighet:

Kände idag att det var dags att ta en hemmadag. Lite mesigt kan man tycka då jag faktiskt bara varit i skolan tre dagar på tre veckor. Jag kände bara att jag inte var redo för fysikprovet och att det finns viktigare saker att göra hemma. Änsålänge är allt frid och fröjd och dagen ser riktigt trevlig ut. Men icke..

Jag kände ju som man i stort sett alltid gör när man har mycket att göra dagen efter, går och lägger sig relativt tidigt för att sen gå upp i ottan och få tid till en massa grejer. Fast, problemet var att när klockan var fem i elva låg jag fortfarande i sängen och kände mig lite dragen  vid näsan.

Nåväl, jag hade fått sova ut och det kändes ändå som att jag hade mycket tid på mig att göra något att det hela. Så jag åt lite frukost och sen gick jag till tåget som skulle ta mig till ystad så jag kunne köpa T+ till mitt busskort så jag inte behövde oroa mig för morgondagen (MELODY CLUB I HELSINGBORG) och pengarna som det går åt när man ska åka tåg dit.

Allt gick enligt planerna, iallafall tills konduktören kom till mig och ville se mitt kort och jag insåg att jag varit så fantastiskt tanklös att jag lagt av mig busskortet hemma. Det var då min dag började falla samman på allvar. När jag kom till ystad fick jag vara så god att jag fick springa över till andra spåret och hoppa på tåget som tog mig tillbaka till hometown Tomelilla. Där fick jag sitta vackert och vänta tills bussen gick till ystad igen vilket var en timme senare. En timme är ganska lagom långt för att man inte ska hinna börja på något vettigt alls så det dötid.

I vilket fall som helst. 13.20 satt jag på bussen igen mot ystad, denna gång MED busskort och pengar till T+ så att allt skulle gå helt smidigt när jag kom in så jag kunde åka hem kvart över två och ändå ha rätt mycket tid på mig att göra något bra på dagen. Kom till ystad och småsprang till administrationen där jag äntligen skulle få det fixat. Äntligen där sökte jag upp damen som skulle göra min dag lite meningsfull. Bemötandet av damen var så trevligt som jag trodde att det skulle vara men mitt leende försvann lika snabbt som det uppstått:
- Det köper man på stationen
jag tänkte att okej, det är inte hela världen. det hinner jag. Fast det var då bomben kom.
- Men du är från tomelilla, det kan du köpa där också.

Det var när hon sa det som jag kände att jag inte ville mer, inte alls. Nu har det gått emot mig lite för länge och jag vill inte mer. Nu vill jag dö.
Eller ja, det kände jag då men jag tog mig samman och gick till stationen i ystad och köpte T+et. Mest för att känna att jag faktiskt hade gjort något i ystad överhuvudtaget. En liten tröst.

Nu är jag iallafall hemma igen och klockan är tre. Jag hade hunnit med lika mycket som jag gjort om jag gått till skolan för jag slutade två. Nu har jag bara missat skola och har ett fysikprov på halsen.
det är visst sant som dom säger att vissa straffar Du direkt.

En annan sak som jag vill veta, Gud. Nu när jag ändå har din uppmärksamhet: Vad var det Eva gjorde, som gjorde att du hatade henne så mycket att du ville att hon och skulle lida en vecka varje månad i nästan hela hennes liv? Visst, det med äpplet var inte så schysst.. Men, var du verkligen tvungen att vara så hård att denna förbannelse skulle leva vidare till allt kvinnofolk i alla tider? Om man säger förlåt då? slipper man då?
Förlåt Gud, förlåt för att min första förfäder i alla tider var hungrig. Förlåt, hon hade säkert mens.

AMEN.
tjarå /Erika - the unforgiven.

Ni vet när man inte riktigt orkar dricka allt man hade med sig på festen, eller ja.. ni kan väl kanske tänka er hur det är.. Jag var iallafall med om det nyårsafton, vilket nog var tur. Inte bara för att jag legat under bordet om jag hade orkat.. utan även för att det gav mig gårdagen.
Jag och sara bestämde oss för att vi var riktigt festsugna igårkväll och som att det inte var nog med att det var tisdag så var fallet så illa att klockan redan blivit elva så chansen att det skulle finnas någon fest var minimal. Det var då idéen kom över oss; jaa, vi blir fulla här och nu.
Sagt och gjort.. Att det sen blev helt för mycket för vårat eget bästa är en annan historia.. Satt och pratade på msn med camen igång med jessica, max, philip och björn och det blev bara pinsamt för man sade helt för mycket och kanske visade för mycket också? Gjorde kanske saker man inte borde gjort och.. ja, jag hade skitkul. Vi blev så pass fjortis att vi till och med gav varandra en smäll på käften.. Fast det blev lite som när man har foten uppochner i kvarteret skatan för sara blev helt nedstämd och tio minuter senare ligger hon och sover i min säng. Det var inget snack om saken.