Erika

Jamen okej Gud, då har jag en ärlig fråga.. Vad fan vill du? Detta är varför jag tvivlar på din allsmäktighet:

Kände idag att det var dags att ta en hemmadag. Lite mesigt kan man tycka då jag faktiskt bara varit i skolan tre dagar på tre veckor. Jag kände bara att jag inte var redo för fysikprovet och att det finns viktigare saker att göra hemma. Änsålänge är allt frid och fröjd och dagen ser riktigt trevlig ut. Men icke..

Jag kände ju som man i stort sett alltid gör när man har mycket att göra dagen efter, går och lägger sig relativt tidigt för att sen gå upp i ottan och få tid till en massa grejer. Fast, problemet var att när klockan var fem i elva låg jag fortfarande i sängen och kände mig lite dragen  vid näsan.

Nåväl, jag hade fått sova ut och det kändes ändå som att jag hade mycket tid på mig att göra något att det hela. Så jag åt lite frukost och sen gick jag till tåget som skulle ta mig till ystad så jag kunne köpa T+ till mitt busskort så jag inte behövde oroa mig för morgondagen (MELODY CLUB I HELSINGBORG) och pengarna som det går åt när man ska åka tåg dit.

Allt gick enligt planerna, iallafall tills konduktören kom till mig och ville se mitt kort och jag insåg att jag varit så fantastiskt tanklös att jag lagt av mig busskortet hemma. Det var då min dag började falla samman på allvar. När jag kom till ystad fick jag vara så god att jag fick springa över till andra spåret och hoppa på tåget som tog mig tillbaka till hometown Tomelilla. Där fick jag sitta vackert och vänta tills bussen gick till ystad igen vilket var en timme senare. En timme är ganska lagom långt för att man inte ska hinna börja på något vettigt alls så det dötid.

I vilket fall som helst. 13.20 satt jag på bussen igen mot ystad, denna gång MED busskort och pengar till T+ så att allt skulle gå helt smidigt när jag kom in så jag kunde åka hem kvart över två och ändå ha rätt mycket tid på mig att göra något bra på dagen. Kom till ystad och småsprang till administrationen där jag äntligen skulle få det fixat. Äntligen där sökte jag upp damen som skulle göra min dag lite meningsfull. Bemötandet av damen var så trevligt som jag trodde att det skulle vara men mitt leende försvann lika snabbt som det uppstått:
- Det köper man på stationen
jag tänkte att okej, det är inte hela världen. det hinner jag. Fast det var då bomben kom.
- Men du är från tomelilla, det kan du köpa där också.

Det var när hon sa det som jag kände att jag inte ville mer, inte alls. Nu har det gått emot mig lite för länge och jag vill inte mer. Nu vill jag dö.
Eller ja, det kände jag då men jag tog mig samman och gick till stationen i ystad och köpte T+et. Mest för att känna att jag faktiskt hade gjort något i ystad överhuvudtaget. En liten tröst.

Nu är jag iallafall hemma igen och klockan är tre. Jag hade hunnit med lika mycket som jag gjort om jag gått till skolan för jag slutade två. Nu har jag bara missat skola och har ett fysikprov på halsen.
det är visst sant som dom säger att vissa straffar Du direkt.

En annan sak som jag vill veta, Gud. Nu när jag ändå har din uppmärksamhet: Vad var det Eva gjorde, som gjorde att du hatade henne så mycket att du ville att hon och skulle lida en vecka varje månad i nästan hela hennes liv? Visst, det med äpplet var inte så schysst.. Men, var du verkligen tvungen att vara så hård att denna förbannelse skulle leva vidare till allt kvinnofolk i alla tider? Om man säger förlåt då? slipper man då?
Förlåt Gud, förlåt för att min första förfäder i alla tider var hungrig. Förlåt, hon hade säkert mens.

AMEN.
tjarå /Erika - the unforgiven.